Slocknade runt 22.30 igår av psykisk utmattning. Vaknade runt halv 3 tiden i soffan. Och gick och la mig i sängem för att försöka sova vidare. Men det gick ju inte tankarna började fara igen. Dit jag jag ännu inte ska.

Har i inte fått några besked ännu. Vad som kan så fel till. Vi får ta en dag i taget. Fast det kan vara jobbigt ibland.

Jag försöker hålla mig sysselsatt. Och umgås med de vänner som jag vet finns där alltid för mig. Jag vet ite vad jag skulle göra utan de människor runt mig.

Är otroligt glad över att mamna har de vännerna hon har runt sig. Fast jag vet att hon vill klara av allt själv. Vi kanske inte säger till varandra att jag älskar dig. Men jag måste nog börja göra det för att visa för henne hur mycket hon betyder för mig.

Jag älskar dig mamma över allt annat.

Jag kan inte skriva det utan att tårarn rinner ner för min kind.

EN DAG I TAGET

GÖR SOM GRODAN
LEV PÅ HOPPET.