MeMyselfAndMyBike

Senaste inläggen

Av memyselfandmybike - 25 januari 2020 02:16

Nu säger jag god natt.
Försöker att vara vänlig och omtänksam mot de jag trodde var mina vänner men ändå så blir man "lämnad" själv.
Kanske lika bra det vad vet jag.
Ensam är ju stark. Eller?

Ställer ständigt upp på mina vänner men vad får jag tillbaka. Inte ett jävla skit.
Frågar om de vill med på olika tillställningar, kör dom, lyssnar på dom när de är ledsna. Men får jag några frågor om hur jag mår eller vill hänga med på fest.
Nej, det hände kanske 1 på hundra gånger jag gör det.

Trött på envägskommunikation.
Less och besviken.

Av memyselfandmybike - 1 december 2019 02:00

Jag är trött på att vara tjejen som man har i hemlighet för alla andra. Ingen ska veta att vi träffas och umgås. Det har varit så i 4 fall de senaste 2 åren. Men nu har jag har jag sakt till mina närmaste vänner att jag har en relation med dessa killar. De känner även killarna så varför ska man ha en hemlighet för vänner.

Men nu hör de inte av sig längre. Vad är det som är fel med mig som gör att de inte vill säga att de träffar mig?

Man börjar tvivla på sig själv om man är älskvärd eller inte. Jag tycker ändå att jag förtjänar att de visar att de tycker om mig. Inte bara bra att ha till sällskap och sex när det passar dom.

Jag vet inte hur jag ska bete mig för att killar ska vilja vara tillsammans med mig. Eller får jag helt enkelt nöja mig med engångsliggen mef fem i två ragget på krogen.

Känns som jag testat allt. Ge utrymme, va lite på, visa att jag gillar dom. Känns tröstlöst. Kanske bättre att inte ha någon alls. Eller så kanske man får utvidga sök området till tjejer också.

Villsen själ. Som inte vet vad jag ska göra.

Kram på er.

Av memyselfandmybike - 28 juli 2019 04:48

Kross mig ännu mer när jag ändå ligger. Men jag lovar dig att jag reser mig snabbare än du någonsin hade gjort om du var i samma situation jag är.

Av memyselfandmybike - 22 juli 2019 11:48

Jag mår så psykiskt illa så det känns att jag kan spy vil?en sekund som helst.
Jag var tillsammans med en i över 7 år och under den tiden fick jag aldrig några blommor av honom. Varken på födelsedagar eller namnsdagar.
Men nu har han träffat en ny och hon har fått blommor på namsdagen.
Känner som att varför var vi tillsammans så länge. Var det för att han tyckte det var bekvämt att ha någon som lagade mat och städade åt han.
Vad har jag gjort för att bli behandlad så. Jag får inte tänka så. Men ändå kommer tankarna till baka till det. Det är inte jag som är skitstövlen.
Nu måste jag bara försöka att släppa det här. Behandla dom som luft. Bara det kommer bli jobbigt när jag ser henne varje dag sen när säsongen är slut på Tofta.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Känns som jag dött inombords igen.

Av memyselfandmybike - 27 oktober 2018 23:24

Slocknade runt 22.30 igår av psykisk utmattning. Vaknade runt halv 3 tiden i soffan. Och gick och la mig i sängem för att försöka sova vidare. Men det gick ju inte tankarna började fara igen. Dit jag jag ännu inte ska.

Har i inte fått några besked ännu. Vad som kan så fel till. Vi får ta en dag i taget. Fast det kan vara jobbigt ibland.

Jag försöker hålla mig sysselsatt. Och umgås med de vänner som jag vet finns där alltid för mig. Jag vet ite vad jag skulle göra utan de människor runt mig.

Är otroligt glad över att mamna har de vännerna hon har runt sig. Fast jag vet att hon vill klara av allt själv. Vi kanske inte säger till varandra att jag älskar dig. Men jag måste nog börja göra det för att visa för henne hur mycket hon betyder för mig.

Jag älskar dig mamma över allt annat.

Jag kan inte skriva det utan att tårarn rinner ner för min kind.

EN DAG I TAGET

GÖR SOM GRODAN
LEV PÅ HOPPET.

Av memyselfandmybike - 26 oktober 2018 21:42

Jag fattar vad som händer. Men jag vill inte ta in det.

Ändå sittrer jag här i soffan och kan inte gråta längre. Känner mig så uppgiven.
Undrar när vi ska få det lung och ro en stund. Det är inte är väl inte så mycket begärt. Jag orkar orkar inte mer snart.

Jag orkar inte ta in mer nu. Nu stänger jag av den där snälla och omtänksam mig.
Som alltid finns där för andra mem finns det nån här för mig nu när jag verkligen behöver det.

Nu rinner tåranan igen. Jag vet inget annant än att jag måste vara stark om vi får det där skit meddeladet. Men just nu måste jag bara ta en dag i taget och ett besked i taget så får vi hoppas på att det ordnar sig till det bästa.

Av memyselfandmybike - 24 oktober 2018 18:34

Jag hatat verkligen att han får mig att må så här. Vad har jag gjort för att förtjäna detta

Jag mår inte bättre av att försäkra hitta nytt. Och definitivt inte engångsgrejer. Det gör en ju bara ännu mer förvirrad.

Jag blir ledsen över hur lätt det är för så kallade vänner att vända mig ryggen för att det lan gynna dem. Eller att så kallade vänner säger att som kommer att även vara mina vänner fast vu gjort slut. Sluta snacka skit och va ärliga i stället.

Jag hatar verkligen att han får mig att sitta här i mörkret och gråta.

Jag känner mig så värdelös. Att jag inte är värd att vara vän med längre efter som vi inte är tillsammans längre.

Och att min så kallade bästa vän mycket gärna berättar om vad folk säger och tyckler om mig. Men vissa saker behöver hon inte berätta. Bara för att hon har ett struligt liv behöver hon inte gära så att jag mår skit.

Jag är inte så stark som det värkar. Mitt hjärta och själ är allt annat en helt på långa vägar. Jag vet inte om jag orkar mer psykiskt. Jag skulle aldrig göra något för att skada mig på nått sätt. Jag gillar livet alldeles för mycket.

Det finns mycket att leva för där ute. Massor som inte blivit utforskat än.

Psykiskt är jag uttömd. Måste hitta ett sett att hitta mig själv och börja älska mig själv för den jag är.

Kanske klippa alla band till de som får mig att må dåligt. Jag vet inte vad jag sk göra men nått måste jag göra.

Av memyselfandmybike - 19 december 2017 09:39

Jag vet inte vad jag gjort mot andra. För att när jag har ont. Så är det alltid någon annan som har ondare.

Tog bort gipset i torsdags. Och igår hade jag ont hela tiden. Så jag fick ta värktablett. Försöker att undvika att ta det för då är jag rädd att jag överanstränger mig.

Men pratade med en kompis som då var tvungen att säga att hon också hadr ont. Men hon hade ju definitivt ondare än vad jag hade. Detta är inte första gången en sån grej händer.

Jag är bara så trött på att vara den som stöttar hela tiden och inte får något tillbaka. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte vara den som stöttar längre. När ska någon stött mig. Jag bara undrar?

Trött på att vara miss duktig. Risken är väl att det kommer sägas en del när jag minst anar det. Och då vet man inte hur folk reagerar. Men men händer det och de inte accepterar det. Då är det inte några vänner att ha kvar. Man får ta det som det kommer.

Skapa flashcards