Jag fattar vad som händer. Men jag vill inte ta in det.

Ändå sittrer jag här i soffan och kan inte gråta längre. Känner mig så uppgiven.
Undrar när vi ska få det lung och ro en stund. Det är inte är väl inte så mycket begärt. Jag orkar orkar inte mer snart.

Jag orkar inte ta in mer nu. Nu stänger jag av den där snälla och omtänksam mig.
Som alltid finns där för andra mem finns det nån här för mig nu när jag verkligen behöver det.

Nu rinner tåranan igen. Jag vet inget annant än att jag måste vara stark om vi får det där skit meddeladet. Men just nu måste jag bara ta en dag i taget och ett besked i taget så får vi hoppas på att det ordnar sig till det bästa.