Slocknade runt 22.30 igår av psykisk utmattning. Vaknade runt halv 3 tiden i soffan. Och gick och la mig i sängem för att försöka sova vidare. Men det gick ju inte tankarna började fara igen. Dit jag jag ännu inte ska.

Har i inte fått några besked ännu. Vad som kan så fel till. Vi får ta en dag i taget. Fast det kan vara jobbigt ibland.

Jag försöker hålla mig sysselsatt. Och umgås med de vänner som jag vet finns där alltid för mig. Jag vet ite vad jag skulle göra utan de människor runt mig.

Är otroligt glad över att mamna har de vännerna hon har runt sig. Fast jag vet att hon vill klara av allt själv. Vi kanske inte säger till varandra att jag älskar dig. Men jag måste nog börja göra det för att visa för henne hur mycket hon betyder för mig.

Jag älskar dig mamma över allt annat.

Jag kan inte skriva det utan att tårarn rinner ner för min kind.

EN DAG I TAGET

GÖR SOM GRODAN
LEV PÅ HOPPET.

Jag fattar vad som händer. Men jag vill inte ta in det.

Ändå sittrer jag här i soffan och kan inte gråta längre. Känner mig så uppgiven.
Undrar när vi ska få det lung och ro en stund. Det är inte är väl inte så mycket begärt. Jag orkar orkar inte mer snart.

Jag orkar inte ta in mer nu. Nu stänger jag av den där snälla och omtänksam mig.
Som alltid finns där för andra mem finns det nån här för mig nu när jag verkligen behöver det.

Nu rinner tåranan igen. Jag vet inget annant än att jag måste vara stark om vi får det där skit meddeladet. Men just nu måste jag bara ta en dag i taget och ett besked i taget så får vi hoppas på att det ordnar sig till det bästa.

Jag hatat verkligen att han får mig att må så här. Vad har jag gjort för att förtjäna detta

Jag mår inte bättre av att försäkra hitta nytt. Och definitivt inte engångsgrejer. Det gör en ju bara ännu mer förvirrad.

Jag blir ledsen över hur lätt det är för så kallade vänner att vända mig ryggen för att det lan gynna dem. Eller att så kallade vänner säger att som kommer att även vara mina vänner fast vu gjort slut. Sluta snacka skit och va ärliga i stället.

Jag hatar verkligen att han får mig att sitta här i mörkret och gråta.

Jag känner mig så värdelös. Att jag inte är värd att vara vän med längre efter som vi inte är tillsammans längre.

Och att min så kallade bästa vän mycket gärna berättar om vad folk säger och tyckler om mig. Men vissa saker behöver hon inte berätta. Bara för att hon har ett struligt liv behöver hon inte gära så att jag mår skit.

Jag är inte så stark som det värkar. Mitt hjärta och själ är allt annat en helt på långa vägar. Jag vet inte om jag orkar mer psykiskt. Jag skulle aldrig göra något för att skada mig på nått sätt. Jag gillar livet alldeles för mycket.

Det finns mycket att leva för där ute. Massor som inte blivit utforskat än.

Psykiskt är jag uttömd. Måste hitta ett sett att hitta mig själv och börja älska mig själv för den jag är.

Kanske klippa alla band till de som får mig att må dåligt. Jag vet inte vad jag sk göra men nått måste jag göra.