Spelar ingen roll om jag är förhållande eller inte. Jag blir lika nedstämd ändå. Men i år har det känts lite mer än på några år.

Just i år känner jag mig övergiven av alla. Vänner som jag trodde skulle ställa upp för mig har bara försvunnit.

De vet att jag sitter hemma själv. Särskilt nu när jag har brutit armen. Men ändå går de ut på krogen. Och sedan säger det till mig. Här sitter jag och glor på tv och inte pratar med nån. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag känner mig så ensam. Orkar inte gråta mer men det bara kommer över mig.

Jag saknar mina vänner i Tranås nått så fruktansvärt mycket. Jag vet inte om jag vill vara kvar på ön längre. Jag har insett att jag har fler vänner på fastlandet än vad jag har kvar här.

Jag vet inte........

Det är ändå skönt att vara singel men är inte längre med i något sammanhang. Och det är väl det jag saknar. Från att var 10-15 st runt jul och födelsedagar till att vara själv är skitjobbigt.

Då fick jag massor gjort och nu ingeting gjort.

Vi får hoppas det blir bättre när jag fått bort gips och stift från armen så jag kan börja köra bil igen. Vi får hoppas på det iaf.